Color my life with music -

soon I'll be gone and you're not allowed to call

2012-06-05 kl. 14:21:46

Du frågade om det är jobbigt att prata om. Nej, det är inte jobbigt att prata om det som i att jag inte vill prata om det, eller tycker det är konstigt, eller inte vågar. Men det är jobbigt på det sätt att jag inte har någon aning om hur man berättar, hur man börjar, vad man säger. Hur mycket man kan berätta, beskriva, förklara. "Hej, jag har hatat mig själv så ohyggligt mycket att jag är glad att jag är livrädd för blod för annars hade jag skurit sönder mig själv". Hur ska han kunna förstå alla galna, konstiga, osammanhängande tankar. Alla idiotiska ideer, alla knasiga fasoner, alla saker jag haft totalpanik över att göra, allt som är så enkelt egentligen men som jag haft så svårt för, saker vi gör dagligen som jag aldrig klarat av att göra förut. Jag är inte den som är bäst på att sätta ord på känslor. Jag har aldrig berättat det här. Jag har framförallt aldrig berättat det här för någon som inte är sjukt bra på att fråga och dra ur mig saker. Jag har aldrig påbörjat historien själv. Högt.

Jag vet inte. Just nu vill jag bara gömma mig.

natalie

2012-06-05 kl. 20:04:12

att dela något med någon binder samman personer. och du kankse blir överaskad, han kanske förstår mer än vad du tror, och även om han inte känt så själv så kan han förstå hela dig bättre genom att du ger en bit till av dig själv! =)

Vendela

2012-06-06 kl. 07:21:52

Åh, älskling! <3 Det är klart att det är svårt, men det är sant som natalie säger. Att dela jobbiga historier binder samman folk. Du vet att jag alltid finns här att övnings-säga saker på ;) puss <3

Ida

2012-06-24 kl. 13:26:35

Åh, tack snälla du. Du anar inte hur glad du gör mig. Tack. Förhoppningsvis blir det längre nästa gång, jag hade bara 6 veckor på mig, så jag ville skriva en så klar historia som möjligt som jag visste att jag skulle hinna med :)

Malin

2012-10-10 kl. 10:56:31

Men älskade man då <3

emma

2012-12-21 kl. 20:48:27

Först och främst som svar på din kommentar: Både så roligt och ledsamt att höra att du känner igen dig. Du vet säkert hur jag menar!

För det andra: aaah, det här känner ju jag verkligen igen mig i. Galenskapen, hur ska man formulera den? Rätt och slätt så vill man ju inte verka galen, tänker jag ibland. Det är inte lätt, för man vill ju samtidigt inte stoppa saker under mattan..