Du frågade om det är jobbigt att prata om. Nej, det är inte jobbigt att prata om det som i att jag inte vill prata om det, eller tycker det är konstigt, eller inte vågar. Men det är jobbigt på det sätt att jag inte har någon aning om hur man berättar, hur man börjar, vad man säger. Hur mycket man kan berätta, beskriva, förklara. "Hej, jag har hatat mig själv så ohyggligt mycket att jag är glad att jag är livrädd för blod för annars hade jag skurit sönder mig själv". Hur ska han kunna förstå alla galna, konstiga, osammanhängande tankar. Alla idiotiska ideer, alla knasiga fasoner, alla saker jag haft totalpanik över att göra, allt som är så enkelt egentligen men som jag haft så svårt för, saker vi gör dagligen som jag aldrig klarat av att göra förut. Jag är inte den som är bäst på att sätta ord på känslor. Jag har aldrig berättat det här. Jag har framförallt aldrig berättat det här för någon som inte är sjukt bra på att fråga och dra ur mig saker. Jag har aldrig påbörjat historien själv. Högt.

Jag vet inte. Just nu vill jag bara gömma mig.